Änglar finns

Mötet med ärkeängeln Gabriel och mannen som stavade sitt namn Z E U S

Jag fick 1999 möjlighet att delta i en meditationsgrupp. Tidigare hade jag varit på en prova på gång hos en annan kvinna men insåg då att jag inte alls kunde se det som förväntades av mig. Den gången hamnade jag i ”ingenmansland” och mötte en vit varelse som liknade en häst, med ett horn i pannan. Den var magisk. Allt detta skedde medan jag egentligen borde ha befunnit mig på ett berg.
Mötet med den hornprydda ”hästen” fick mig att behålla lugnet trots att jag inte kunde hänga med i guidningen. Kärleken som det vackra djuret skänkte mig var oerhört helande och jag kände mig privilegierad på något underligt sätt. Meditationen avslutades och jag ombads av kvinnan att stanna kvar när de andra gick hem. Hon berättade att hon ville förmedla ett budskap från min nyligen avlidna svärfar. Han tackade mig bl. a för allt jag hade försökt göra för honom under hans sjukdomstid. Häpen satt jag där och undrade hur han kunde veta att jag suttit hemma och bett för honom i min ensamhet alltmedan han kämpade mot ALS. Han gav upp och lät den vidriga sjukdomen ta över hans kropp medan vi anhöriga stod där maktlösa bredvid och såg honom tyna bort.
Kvinnan lärde mig också en vacker kraftsång och att trumma på hennes fina indiantrumma. Jag åkte hem med ett leende på läppen och med en vacker örnfjäder i handen, som jag fick som gåva av henne. 
 
Skam den som ger sig tänkte jag när återigen satt på en stol för att meditera. Vi hade samlades i en lokal där personer med olika beroenden träffades under dagtid. Känslan i lokalen påverkade mig starkt och jag mådde mycket dåligt. Jag kände mig oerhört skakad men berättade aldrig för de andra om alla intryck jag fick. Jag bet ihop.

Meditationen började och ledaren guidade oss till berget. Jag var glad att jag kunde se det som beskrevs för mig och lät mig ledas in i något som skulle förändra min livssyn för alltid.

Väl uppe på berget hände något underligt. Jag hörde en mansröst i mitt högra öra som sa, "Mitt namn är Gabriel, jag är en ärkeängel, jag har kommit för att berätta att jag finns vid din sida." Hjälp någon pratar med mig!
Dessutom var det en mansröst, gruppen innehöll bara kvinnor så det kunde ju inte vara någon av dem som skojade med mig.
Stum och skakad satt jag kvar på min stol och inom några sekunder hör jag ytterligare en mansröst tala till mig, men denna gång i mitt västra öra.
Han säger, "Jag finns också vid din sida, mitt namn stavas Z e u s."

Att änglar finns visste jag, men att de plötsligt kunde dyka upp ur tomma intet och prata med mig var jag inte beredd på.

När ledaren guidade oss tillbaka berättade de andra vad de upplevt. Hur skulle jag våga berätta vad jag nyss hade varit med om? De kommer att skratta åt mig.
Men så blev det min tur och alla blockar såg åt mitt håll. Jag förmådde inte att vara tyst. Åh! Jag som inte kan ljuga! Jag drog efter andan och valde att försöka berätta det som hänt mig på ett så skämtsamt sätt som möjligt, allt för att få spänningen att släppa och snabbt flytta fokus till nästa deltagare istället.
Men nej då, så lätt kom jag inte undan. När jag berättat färdigt var det alldeles tyst i rummet och jag kände mig tvungen att ställa en fråga. Med trevande röst frågar jag – Vet ni om det finns ärkeänglar? Är de i så fall snälla?

Minen hos de andra i gruppen, och även hos ledaren, var obeskrivbar men också skrämmande. Andetagen upphörde och mina ögon drogs bort mot väggen, flykten som så ofta närvarande hade mig i sitt grepp. Jag ville absolut inte möta de andras blickar när domen snart skulle komma.

Men så hör jag någon i gruppen svara. "Javisst det gör det!"
Puh! Lättnaden var enorm, jag tog ett djupt andetag och berättade om röst nummer två som talat till mig varpå jag ställer frågan "Finns det någon som stavar sitt namn Z e u s?" Om en nål fallit till golvet hade vi alla hört det.

Jag hade gjort vad som helst för att kunna knäppa med fingrarna och försvinna. Gränsen är nådd, tänkte jag. Nu är det kört. Då bröts tystnaden plötsligt och gruppmedlemmarna berättade i munnen på varandra om Z e u s. Känslorna åkte berg o dalbana. Jag fattade absolut ingenting.

Vad är det som händer?
Vad vill de mig?
Varför har de kommit och sagt att de finns vid min sida?
Varför sker detta just nu?

Behöver jag säga att jag var oerhört omtumlad efter detta?
Jag satt mig i bilen och styrde hemåt och insåg med ens att efter detta möte kommer ingenting att vara sig likt i mitt liv.

Svaret på alla mina frågor kom bara efter någon vecka. Läs min berättelse ”olyckan” så förstår ni också.

Änglar finns

Camilla Wengelin